Farsdag idag! Jag tänker på min pappa ofta, men idag har jag tänkt på honom ännu mer... Fast det är 5½ år sedan han somnade in så känns det som igår jag träffade honom. När jag blundar och tänker så känns det som om han sitter brevid mig. Jag kan riktigt föreställa mig hur det skulle vara om han gjorde det på riktigt... Hans röst när han sade med sin norrländska stämma -"Rose-Marie, jag älskar dig... glöm aldrig det" Detta var ord han sa när vi hade varit i luven på varandra och när vi skulle säga förlåt... Dessa ord har lixom etsat sig fast hos mig. Det är kanske det som är meningen... Min pappa hette Henrik, vars andranamn mina pojkar har fått. Han var född och uppväxt i Kramfors i Norrland. Han träffade min mamma när han var ca 43 och hon var 11 år yngre än honom. De gifte sig efter 6 månader. Så där ligger jag och Danny i lä;-) De ville gärna ha ett barn. Min mamma hade två töser sedan tidigare men pappa hade inga barn. Doktorn sade dock...Nej, Henrik, du kan inte få barn...eller det är väldigt små chanser iallafall... De slutade att kämpa och VIPS så blev mamma gravid. Min pappas första ord när han såg mig var, -"Titta, hon har blå ögon, och hon ska heta Rose-Marie". Båda mina föräldrar har alltid varit väldigt omtänksamma och "hönsiga". Min pappa körde mig överallt, och kom och hämtade mig efter diskoteken när jag var i tonåren. Han ville INTE att jag skulle ta mig hem själv. Så han kom till (oftast Lommadiskot), och hämtade upp mig och mina tjejkompisar... så vi skulle komma hem säkert. Fast han skulle upp tidigt och jobba sen... Han var rädd om mig! Han blev väldigt sjuk! Multisjuk som läkaren sade. Han kunde knappt gå och satt i rullstol till slut. Men hans dröm var att följa mig fram när jag gifte mig. Jag trodde det inte skulle gå...men han kämpade på. Han följde mig fram till Danny, jobbigt var det för honom men hans dröm blev uppfylld. 3 dagar efter vårt bröllop var jag nära att förlora honom... men han var inte redo än. Han ville ju fortsätta och leva... och träffa sitt första barnbarn som vi då planerade... OCH det fick han. När Elias var 9 månader så orkade inte pappas kropp mer... Jag var vid hans sida, höll hans hand när han somnade in. 3 månader senare blev jag gravid med Nellie. Oplanerat. En ängel lämnar och en kommer... Konstigt kan man tänka. Men likadant var det nu när min mamma dog för 1 år sedan. En ängel lämnar...och en kommer... Benjamin.  Satt och tittade på lite gamla foton som jag tänkte dela med mig av... lite sentimental som jag är idag;-)

Jag och mina föräldrar

Jag och min älskling Smulan